Någon hade ställt frågan på "Författare på Facebook" - Vad gör att ni vill skriva? Ett tjugotal har just nu kommenterat och berättat om sina skäl för att skriva.
Jag hejdade en impuls att också skriva något - ty, det finns inte ett svar på frågan. I alla fall inget kort och entydigt svar. Detta, trots att jag så ofta sammanfattar mitt författarskap med att säga: "att skriva är som att andas för mig - och andas man inte så dör man".

Men det finns så många stunder när jag inte tillåter mig att andas djupt och fritt, utan i stället håller tillbaka. Det finns ögonblick när jag av olika skäl andas ytligt och begränsat - till och med stunder när jag håller andan. Ibland känns det som att jag helt enkelt inte att kan andas. Det är för svårt. Det gör för ont. Det är riskfyllt att fylla lungorna med syre. Som att det är bättre att leva andefuttigt. (Ja, det ska stå futtigt!) Det finns till och med dagar när jag inte vill andas, för det känns inte som att det är någon idé. Som att själva inandningens mystik spränger alla gränser i mig, men utan att ge mig ett löfte om att utandningen kommer att nå ut och nå fram. 
"Andas" ska alltså här översättas med "skriva"... fast det förstår du säkert.

På Facebook kommenterade någon att hen bara skrev för att det var roligt och bara för sig själv. Jag brukar försöka övertala mig själv att det är så för mig också. Men om jag är ärlig så är det inte sant. Inte för mig. Jag skriver alltid till dig. Jag skriver alltid med ett hopp om att mina ord, min upplevelse, min fantasi och verklighet ska nå fram. I bästa fall bli besvarad.
Jag skriver för att dela både tristessen och magin, både sorgen och glädjen, både modet och rädslan att leva, både tro och tvivel med dig - och med någon.
Trots att skriva är ett ensamt arbete - och något jag behöver och vill ha ensamheten till - så är målet ändå att dela livets bröd och vin med dig - med någon.

Jag skriver för att befria mig själv från livets banaliteter och vardagliga begränsningar. För att jag är en obotliga romantiker som det står i texten på bilden (vilket är ett urklipp från en astrologisk läsning/rapport som jag fick för många, många år sedan).
Och där står precis det, fast med andra ord, att jag håller andan ibland. Rädd för att förlora trygghet. Även om jag vet att det inte bara avser det materialistiska. För mig handlar det lika mycket om att jag är rädd att förlora drömmen om att det jag skriver ska nå fram. Det är också att förlora en slags trygghet - det vill säga den trygghet som finns inbäddad i visionen om att lyckas. Den dröm som lever och andas i mitt inre. Den bild av mitt framtida jag, som författare, som fyller mig med mening, hopp och motivation.
Kanske är det just därför jag skriver? För att min själ är författare och att mitt framtida jag därför andas mig och outtröttlig fortsätter att "tvinga" mig att ta ett andetag till. Ett till. Ett till. 
Kanske skriver jag som ett sätt att överträffa det vardagliga, men också för att hantera det ohanterliga i min tillvaro; det som får mig att känna mig maktlös - just för att fantasins kreativa kraft tillåter mig att kika in i framtiden och förutse den potential och de möjligheter som inte alltid är direkt uppenbara i nuet. Kanske skriver jag för att denna kreativa kraft öppnar dörrar till andra världar, andra dimensioner och all tid. För att det blir ett sätt att möta dig - och mig själv - bortom rätt och fel, bortom det begränsade jag är och som jag  - och vi - är fångad i. 
Varför skriver jag det här?
Fastän det kanske är så att ingen, inte ens du, kommer att läsa det här. Eller kanske läsa utan att vilja svara. Det är din frihet att välja!
Jag vet faktiskt inte. Varför ger jag inte upp?
Kanske är detta helt enkelt bara ett nödrop? Eller en kärleksförklaring? Eller min själs längtande suck?
En dröm om att du ska finnas. Någon. Som känner igen sig. Igen. En gång till. Idag. Kanske imorgon.
Och i mitt hjärta har jag bevarat varje respons som jag har fått genom åren, med varje bok och via allt annat som jag har delat.
Varje möte finns inristad i min själ, i mitt minne.

Och kanske är det så att jag skriver för att återuppleva, hålla dessa ögonblick vid liv och ge dem nytt liv.
Jag vet inte. Vet bara att jag måste skriva.
Att något andlöst vackert väntar på att förlösas. Om jag bara andas djupt. Innerligt och i förtröstan.

//Hannah Carin    

Jag har alltid upplevt livet som flerdimensionellt, både på ett psykologiskt såväl som på ett andligt plan. För mig, som får många andra, är tid och rum inte bara är det fysiska och synliga. Det finns alltid mer. På något sätt tycks allt hända nu samtidigt som allt redan har hänt. Eller skall hända. Jag har rört vid detta outgrundliga  i flera av mina böcker. På olika sätt.
Som den här texten på bilden, som jag har hämtat ur "Älskade Människa" (utkom 2015, finns att beställa via carin@conspirito.se, Adlibris, Bokus))

I manuset som jag kallar "Under bar himmel" rör sig historien mellan 1600-talet och nutid. De två förälskade möts igen och de får deja vue upplevelser som får dem att förstå varför de möts igen och samtidigt ser de ett återseende långt fram i tiden. Kanske i ett annat liv. Fragment av tid som icke är linjär klär sidorna i manuset. Lämnar evigheten öppen. Manuset ligger där och väntar på min bearbetning... Jag väntar på... något. Kanske på att välja var jag ska lägga mitt fokus.

Ty, samtidigt vaknar jag, nästan varje natt, med scener ur en än annan paranormal historia som vill bli skriven. Den om kärlek som inte får finnas ändå finns. I en parallell värld. Också i "Du skulle inte lämna mig" (som går att köpa igen i slutet på januari-24) finns spår av dessa tankar. Att livet självt, i sin kvantfysiska värld väljer det vi, av någon anledning, väljer bort. "Samtidigt, i en annan värld", fast manuset har inget arbetsnamn ännu. Scener flyter omkring i mitt medvetande. Som en längtan som vill framträda, inte bara som spår i det ordinära, inte bara som antydningar i tidigare böcker, utan som den bärande kraften i en berättelse. Som en möjlig verklighet mer än som en naiv dröm. Som ett tecken. Och som en frihet.
Som en spegel; en skärva av mitt inres, oändliga universum. Som min frekvens, min tro, mitt hopp och min kärlek...

Jag ska vandra på vita stränder i sex veckor. Låta allt det som är bortom få existera fritt. Och lyssna, och se och vidröra det som är bortom "hinnan". Kanske är det dags? Kanske blir det en paranormal roman?
Kanske lyckas jag fånga något lite av det ogripbara; av den magi som finns där? All tid.
Vi får se.

Det är så lätt att glömma det som var innan. Nu när jag har haft allt fokus på den senaste boken (Du skulle inte lämna mig).
Men nu satt jag här, tog ut en ny vacker anteckningsbok ur sin cellofanpåse. Boken som jag ska ha med mig till Thailand. Den som alltid ska ligga i väskan för att finnas till hands när nya idéer, alltid så flyktiga, passerar genom mitt medvetande.
Fastän så hjärntrött längtar jag ändå efter att "fatta pennan igen" - fast snarare att lägga mina händer på tangentbordet och låta det ske.
Idag fanns tid... i gryningen kom en spännande idé förbi... och ändå ... jag tvekade inför att börja skriva igen.
Och min blick drogs till böckerna som jag har skrivit, som står där stolta på min bokhylla. Tänk ändå, tretton drömmar förverkligade.

Så tog jag ner den som jag gav ut sommaren 2022 -
PÅ ANDRA SIDAN SORGERNA.
Den om levnadssorger - både de små och kanske obetydliga och de stora omdanande. Och jag bläddrar i boken, läser... och tänker "oh, så fint..." - som om det inte är jag som är författare. Som om det vore någon annans bok jag läser i. Det är så lätt att glömma det vackra när det redaktionella arbetet tär.
Går fint att beställa via carin@conspirito.se
199 kr + porto

Så här är texten från sid 16-17 i boken:

SUMMAN AV vemod
Förstämningen föddes tidigt i mitt liv. Av att hejda mig mitt i leken. Av att bli betraktad med smala ögon som dömde.
Senare en förlorad oskuld. Av ungdomlig förvirring och vilsenhet. Av skuld och skam. Av misslyckanden och misstag. Av otrohet, svek och lögner. Av själviskhet och försummelser. Vidare av en brusten kärnfamlj och ett vilset moderskap. Av kärlek som inte fick blomstra.

Av andlig hunger och själslig törst. Av längtan som gick vilse. Av förgänglighetens faktum. Av maktlöshet mitt i existensens ovisshet.
Likväl föddes sorgen av min ånger. Av saknad och hemlängtan. Av desillusionering och krossade drömmar.

Till summan av vemod adderades mina barns och barnbarns vedermödor. Och därtill kom otillräcklighetens våndor, måttlös sorg, vanmakt mitt bland de trassliga och oförenliga familjebanden. 

Numera har sorgen över det icke levda tillkommit och gör sällskap med de ouppfyllda drömmarnas kvarlevor. Åldrandets obönhörliga intåg. Det som oavkortat håller på att ta slut gör sig påmint. För att jag vet att somligt är för sent och för att återstoden av tid kräver mod. Och för att frågan om vad som blir efteråt oavbrutet håller sig intill mig.

Dag och natt.

Sid 21:

DJUPT INOM MIG bor den som sörjer.

Hon skriver poesi med ett sorgset hjärta. Om livet. Om allt det där som måste få sörjas. Trots allt. Hennes texter har visat mig att den jag sökte hela livet finns i den som sörjer.

Ty, hon svarar allra djupast på kärleken. Med sin kärlek.

DET HÄNDER VARJE GÅNG.
Jag glömmer det mellan varje utgivning, men min man brukar påminna mig att det är så. Jag går in i ett slags vemod.
Det blir tomt efter en kreativ process. Det är som en mindre (ibland större) identitetskris. Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu? Blev jag ens någon med den nyfödda boken? Och den sista frågan är förstås befängd, men likväl dyker den upp. För någonstans så kommer det till slut att handla om att boken blir läst av andra.
Och väldigt betydelsefullt om den blir uppskattad, förstås. Jag är bara människa. 

Så nu efter att ny inlaga har gått iväg till tryckeriet för omtrycket av DU SKULLE INTE LÄMNA MIG, så händer det igen.
Den här gången med en blandad känsla av stor utmattning och lika stor lättnad. Jag är väldigt glad och nöjd över att jag valde att trycka om den, för jag hade inte kunnat vara stolt över den annars.
Samtidigt känns det som jag har någon form av PTSD ... efter chocken och förtvivlan över att finna mer än fem korrektur-fel (fem är ändå ett ganska mänskligt antal fel bland 114 000 ord ;-)..). Syndromet visar sig nu som mardrömmar att jag i slutet på januari ska upptäcka att tryckeriet tryckte upp nya böcker med gamla inlagan... eller något annat som går fel.... Och så måste jag andas och lugna mig. Det blir bra, Carin, viskar jag till mig själv ... och medan nattens timmar går ligger jag och försöker tänka framåt.
Vad vill jag med de manusidéer jag har, som tåligt har väntat på min uppmärksamhet?
Jag måste också erkänna att jag sysslar med ett visst mått av självplågeri (alltså självplågeri i det här skedet av väntan och våndor). Jag följer några författargrupper på Facebook där medlemmar i gruppen celebrerar sina utgivningar, releasepartyn, ljudboks-släpp m m. Och då känner jag mig som en medelmåtta.... eller i alla fall kan jag konstatera att jag inte har haft samma tålamod som många har haft - att efter varje refusering, jobba vidare och skicka in till förlag igen, bortåt hundra gånger, skriver många. Någon gång händer det ju, sägs det. Och de få som erkänner smärtan av refuseringar, självtvivel och känslan av misslyckanden ömmar jag för.
Någon skrev: "Hur står man ut med refuseringar, själv kommer jag aldrig att våga skicka in ett manus till ett förlag igen. Det gjorde för ont."
Så var det för mig också i början. Aj, det gjorde så ont! Men det gör det faktiskt inte längre. Smärttröskeln höjs ju för den som lever med något som gör ont länge.
Och någonstans överträffar ändå skrivandets, kreativa, glädjerika processs all annan smärta och våndor som också hör till författarlivet. Någonstans överträffar de läsare som hör av sig med fina omdömen ändå varje självtvivel som har ansatt mig längs vägen. Modet överträffar rädslan för att bli bedömd och i värsta fall fördömd. Så är det bara.

Det är mitt liv, helt enkelt. Och nu längtar jag tillbaka till de milda ordens flöde, till min själs vemod som sipprar fram igen. 
För att skriva vad Filip, Mia och Tess sa - precis såsom de uttryckte sig inom mig - med deras olika språkbruk och till det också de ocensurerade sexscener - var en rejäl utmaning. En utmaning jag är stolt över att jag tog mig an.
Trots allt. 

Ty, mitt uppdrag var att verkligen låta både det förfinade, ädla och det råa, primitiva i människan komma fram. Mitt ärende var att visa på de inre paradoxer och motsättningar, som de flesta av oss bär på - om än ofta dolt för andra. Att vi inte bara är ljusa  och inte heller bara mörka. Att allt finns där inom oss att navigera genom i våra liv och handlingar, att lära oss av, ta ställning till och mogna genom. Vartefter.

JAG ÄR SÅ TACKSAM FÖR DE OMDÖMEN JAG HAR FÅTT HITILLS. Längst ner syns de två senaste. 
Fler finns att läsa under "Köpa Litteratur" och under presentation av boken (klicka på läsa omdömen).

Jag kan inte ens räkna alla gånger jag har läst igenom och korrekturläst "Du skulle inte lämna mig". Efter minst två års arbete kunde jag "storyn" utantill. Men det är inte samma sak som att alla ord finns med. Allt fanns inom mig. Varje ord, varje mening. Hela storyn. Därför att jag visste allt. Men med varje genomläsning blev min hjärna allt mer utmattad.

Till slut innan avresan till Nerja 1 september (och efter att jag också haft hjälp av andra korr-läsare), bestämde jag mig för att nu "är det nog". Något enstaka fel kan man inte undvika och manuset fick gå till tryck.
I Spanien fick min hjärna vila i värmen och i det lättsamma livet. Min make tog med sig en av de "nyfödda" böckerna när han kom i oktober.
Jag bläddrade försiktigt i den. Och fann fler korrekturfel än jag kunde acceptera. 
De förbeställda böckerna hade redan gått iväg och jag våndades och försökte ändå vara stolt över berättelsen. Den fanns där och den är värdefull, men för mig skymdes den av att många ord, här och där, hade fallit mellan raderna eller några hade blivit kvar som skulle ha tagits bort. På några ställen hade ord bytt plats. Jag försökte ha överseende med mig själv. Men nej ... nu blir det nytryck.

Jag inser hur oerhört "ordmatt" jag blev i det här arbetet. 114 000 ord... som till sist dansade på raderna och blev svårfångade. Jag visste ju vad det skulle stå! Och blev blind.

De senaste dagarna har jag korrekturläst igen, inför OM-trycket, som förstås medför en besvärande merkostnad. Men det är ovidkommande. För mig handlar det om att kunna vara stolt över både berättelsen - men också över själva textmassan!
Jag sa till min dotter att jag inte borde ha numrerat den som mitt trettonde utgivna bok. Kanske medförde det otur?

Vad än så tär det här på mig nu. Jag är hjärntrött.
Hela proceduren påminner mig om när jag, en gång, för länge sedan var "utbränd" på grund av en svår livssituation. Då var utmattningen också mer känslomässig. Nu är det bara i hjärnan som säkringarna har gått. ;-)
Och om jag jämför min hjärna, när den är pigg och utvilad, med en nätsil - som inte släpper igenom annat än oväsentliga småsaker - så känns den här tröttheten mer som att hjärnan liknar ett fiskegarn med stora hål - eller som en trål med ännu större hål, som släpper igenom det som normalt skulle ha fastnat i nätsilen. Orden låter sig inte fångas....

Jag är så väldigt ordmatt. Så, så ordmatt. Det flyger ord i mitt huvud dag, som natt. Det är som om jag har drabbats av något som kanske skulle kunna kallas för "författar-utmattnings-syndrom".
Emellanåt känner jag mig närmast lite knäpp och tänker att det måste ha placerats något virus i mitt word-program. För det är helt obegripligt att jag inte har upptäckt vissa missar innan tryck.
Och det känns som det dyker upp mer och fler, sådant som Word´s korrigeringsprogrammet inte heller fångar in. HaHa! En författares värsta mardröm.
Det är tur att jag nu har en skarpögd vän som nu tittar igenom dokumentet. Hon upptäcker saker jag inte sett fast jag nu har korrat igen.... Det är sorgligt. Dränerande. Jag är matt. Matt. Trött. Vill att det blir en, närmast, korrekt inlaga innan manuset går till omtryck. Vill kunna vara stolt. 

Det finns stunder när jag tänker: aldrig mer en sådan här lång berättelse. Aldrig mer.
Fast jag vet att jag inte kommer att hålla löftet till mig själv. Det står redan berättelser på vänt och suckar över att jag inte ger dem uppmärksamhet.
Men när den här revideringen är över blir det PAUS. Jag ska åka till Thailand i sex veckor och vila hjärnan. Inte se det som en skrivar-resa. Utan som rekreation.
Orden får vänta.
Berättelserna får bida sin tid.

Jag är ordmatt.

I februari kan man att åter få  köpa - DU SKULLE INTE LÄMNA MIG. Då kommer den att vara så felfri som det ens är möjligt för en bok att vara!
Jag har meddelat de som har köpt boken redan. Men om du har köpt den och inte fått mitt meddelande - så erbjuder jag E-bok av den nya versionen som kompensation (PDF-fil, ej Epub-format).

Och vad än, så är jag så oerhört stolt över min egen hängivenhet och uthållighet! Det ska bli bra. Vad än!! Jag ger mig inte. För berättelsen är jag så väldigt angelägen om att få dela.

Bear with me!

 //Carin

UNDER BAR HIMMEL - ett manusarbete som pågår och varje gång jag tittar in i dokumentet hittar jag meningar och scener som kan förbättras.
Men ivrig som jag är till min natur, har jag redan skickat manuset till ett par förlag, t om till en tävling. Så nu sitter jag här och tänker att jag borde ha väntat med att trycka på "sänd". Och så blir jag påmind om att jag har varit lika ivrig ända sedan jag var barn. "Nu, nu, nu" ville jag allt som mina föräldrar svarade "Sedan, sedan, sedan" på. Och jag upplevde mig alltid stoppad och jag kände mig ständigt frustrerad. Och om jag trotsade mina föräldrar och det sedan gick på tok, så kom de där orden som sved och gav mig ångest. "Vad var det vi sa? Du skulle ha ....". Vad än det nu var som jag skulle ha gjort, väntat med eller avstått.

Så när jag sitter framför datorn och hittar saker att förbättra dyker de där utsagorna upp igen. Och jag inser att nu är tid att välja. 
Jag kan förbanna min barnlika iver ELLER famna den och glädjas över min entusiasm och hängivenhet. Idag väljer jag det sist nämnda alternativet! 
För att skriva ger mig en djup känsla av mening. Alldeles oavsett!

Så plötsligt kliver en svensklärare från skoltiden fram i mitt inre. Jag minns exakt hur han såg ut. Alltid lika välklädd i kostymer och med skjortor och slipsar som matchade. Inte grå trista kostymer, utan lila, blå och till och med en rosa kostym hade han. På den tiden!! Jag minns inte hans namn men jag minns vad han sa.
"Du skriver fantastiska uppsatser. Så fina berättelser, men din grammatik och stavning kan förbättras." Och trots bristerna gav han mig alltid "5:a" i betyg.
Alldeles för ofta läste han upp något stycke ur mina uppsatser för klassen som sedan hånade mig.
Bara till mig, sa min lärare att han såg en blivande författare i mina texter. Att han såg något i mitt sätt att skriva som lyste fram både mellan orden och raderna som inte lät sig hindras av språkets regler.
Det var som bevingade ord för mig då. Och idag. Det fanns någon som trodde på mig. Han var en mycket proper och strikt man. Han hade ofta en ljust, lila kostym med en brokig, mångfärgad slips, där en ton av lila, matchade kostymens nyans. Något lyste fram som var mer han än den korrekta svenskläraren. Kanske var min yvighet en spegel av hans? För om än väl dold - avslöjade han sin egen kreativitet och fantasi i slipsarna.

Och med ömhet tänker jag på hur laddat författarskapet har varit för mig. Från allra första början.

//Carin

 

För dig som har läst mina tidigare böcker så är det här den första, helt fiktiva berättelsen (även om man som författare alltid hämtar en del från egna erfarenheter). Det är ett drama; en bok om passionens lidelser och lidanden. Om sökandet efter sig själv genom sensualitet och sexualitet. Det är en berättelse som börjar i en otrohetsaffär och som beskriver hur längtan efter kärlek kan driva fram både det ädla och det råa i människan. Här lämnas inget osagt. I huvudpersonernas egna berättelser skymtar deras barndom, präglingar, sår och mönster fram som blir avgörande för deras val. Det är en bok om svek, lögner, svartsjuka och ånger som så småningom övergår i insikter, mognad och försoning.
Någon har sagt att det var "lite väl mycket sex för dennes smak" och någon annan "att det var jobbigt att läsa om den otrognes, ihållande skuldkänslor." - om än båda två tyckte om boken som helhet. Summan av respons från de som har läst och hört av sig är hittills fin. "Hög igenkänning", "bladvändare", "spännande" och "tänkvärd" är några nyckelord.
Men det är verkligen ingen feelgood! Fick jag skapa en ny genre så kanske det skulle vara "be-good". Inte därför att alla skilsmässor är fel. Om än en del kan vara förhastade är andra nödvändiga. Men "be-good" skulle i så fall avse att vara ärlig, att våga visa sin sårbarhet, att ha förståelse för varandra, att kommunicera och ta hand om situationen på ett moget sätt. Inte minst för barnens skull.

Och OBS: Jag vill med boken både beröra och uppröra! Medvetet vill jag provocera; ett ord vars djupaste betydelse är att VÄCKA.
Väcka till eftertanke om våra egna värderingar, moral och etik. Väcka tankar kring den tunna skiljelinjen mellan självförverkligande och självdestruktivitet. Jag vill "bråka lite" med begreppet "lyckliga skilsmässor och bonusfamiljernas liv", inte minst genom att ge barnen, i den här splittrade familjen, plats i berättelsen.


För ett tag sedan läste jag en intervju med Lotta Lundgren (Erik Haags nya partner) där hon medgav att: "Skilsmässor och bonusfamiljer är inte plättlätta saker att hantera. Jag är den sista att skriva under på 'happy, happy manifestet. Det är jättejobbigt, jättesvårt och jättesorgligt att inte lyckas med sitt äktenskap."
Jag är den första att hålla med Lotta och det är precis vad jag, med boken, vill belysa. Jag har önskat att skriva den här boken i bortåt trettio år och alltid förundrats över hur lite som talas om hur svårt detta ämne är.
Och jag känner mig jättemodig som nu har gett ut denna ocensurerade berättelse om tre vuxna personers livsval och hur de drabbade barnen påverkas.

Den går fint att beställa direkt av mig: carin@conspirito.se
Fr 1 nov rev pris till 274 kr + porto 66 kr = 340 kr
Som gåva får du välja en av två tidigare utgivningar: 1) "Fallfrukt & Stjärnfall" eller 2) "Famnar av liv"
Det går också fint att swisha till 123 315 55 61
Kom då ihåg att skriva namn, adress + siffran 1 eller 2 om du önskar en bok som gåva.

//Carin

Nu är jag hemma igen, efter 6 fantastiska skrivarveckor i Nerja. Fast jag har inte bara skrivit. Jag har LEVT "la dolce vita", i värmen, under solen, till solupp- och nedgångar, i det brusande folklivet och ibland på folktomma stränder. Alla mina sinnen har blivit stimulerade, av dofter, smaker, musik, dans, goda samtal och härliga möten. Allt det där som behövs, inte minst för ett bra författarskap. Det levda livets toner...

Så nu är jag åter hemma och efter några dagars strul med ett wifi som inte fungerar så sitter jag här vid datorn och konstaterar att jag p g a hackad facebooksida har tappat de flesta av mina "vänner"... det nätta nätverket jag hade har krympt. Det här med att nå ut och presentera nya boken är således inte lätt. Och jag är inte den som tycker om att "tjata" - trots att alla rekommendationer är att upprepa, upprepa och upprepa. Jo, jag vet ju själv att något som återkommer till sist fäster. Till sist brukar jag bli nyfiken... Men det är inte lätt... särskilt i en bokvärld som erbjuder hur mycket som helst att läsa av betydligt mer kända författare än jag är. 
Det känns ibland omöjligt. Det måste jag erkänna. Därför blir jag så himla glad när jag får respons av någon läsare...
Imorse, precis när jag satt och beklagade mig över detta svåra konststycke att "marknadsföra" och de få kanaler som finns som inte kostar en förmögenhet - då plingade det i telefonen och där fanns en respons på DU SKULLE INTE LÄMNA MIG.

Det var så roligt att denna läsare, startade med att säga att hon var irriterad på MIG (!), när hon läste mannens berättelse- att hon tyckte att han borde släppa sina skuldkänslor. Kerstin konstaterade att det berodde på att hon vill att alla ska må bra och kunna kommunicera med varandra. Och när hon läste vidare kunde känna igen sig i de tre personernas känslor och att hon kände extra mycket för William, sonen i berättelsen. Hon tyckte om boken i sin helhet. Det gläder mig! Tack Kerstin Sjödin för att du troget har läst alla mina böcker och skrev att du vill fortsätta läsa vad jag skriver. Det värmer!!

Och det ger mig lite extra mod att fortsätta tjata.....upprepa och presentera boken/böckerna jag har skrivit.

//Carin

 

För några dagar sedan anlände min make till Nerja, Spanien och med sig hade han den "nyfödda" bebisen, en inbunden bok om 369 sidor. DU SKULLE INTE LÄMNA MIG.
Varje gång - och detta är den trettonde gången - är det lika mäktigt!
Stoltheten blandad med oro att det ska vara något fel. Precis som när man tar emot ett nyfött barn. Man räknar fingrar och tår. Man granskar, förundras, gråter och skrattar. Ungefär så är det också med en bok. Förstås inte lika dramatiskt och magiskt som ett levandes, nyttfött barn. Men ändå. Det finns stora likheter.

Jag bläddrade försiktigt...läste några rader här och där. Höll andan. Med 113 861 ord,  507 900 tecken (exkl blanksteg) på 369 sidor - och trots hundratals genom- och korrläsningar (också av utomstående) så vet jag att det ändå kommer att vara några, små, missar, som inte ens stavnings- och grammatikprogrammet fångar in.
Och det är förunderligt att bland allt som jag är stolt över, både storyn, skrivstilen, ca 113 855 (!) helt felfria ord och, inte minst, min uthållighet och mitt mod, så är det ändå missarna jag söker; en bokstav som fattas eller nåt sånt, ty mitt i allt det fantastiska är det ändå bristen jag oroar mig för. Det går aldrig över.
Och visst, till nästa upplaga har jag små rättningar att göra. Så är det bara. Det är förunderligt att det kan gå ögat förbi.. men hjärnan som har läst manuset tusentals gånger vet ju vad det ska stå och läser in t ex ett litet "att" som fattas och blir blind för något skönhetsfel. Jag tröstar mig med en vacker historia jag hörde någon gång för länge sedan.
Den handlar om mattvävare/mattväverskor som väver persiska mattor, av högsta kvalitet och med tunna trådor, täta vackra mattor. MEN alldeles medvetet väver man in något fel i mattan. För att visa att man inte är "gud" och för att visa sin mänskliga brist.
Det var så jag fick tänka när jag, fast jag hoppades att jag inte skulle finna något ord, en bokstav för lite eller för mycket - och ändå gjorde det. Attans ... perfektionisten i mig suckar. Tills jag greps av själva historien igen. För tänk, trots att jag har slitit med det här manuset i minst två år och i flera versioner innan dess - så är det fortfarande en bladvändare, även för mig. Fastän jag vet slutet så drivs jag ändå av att vilja veta... se ... vara med ... fortfarande.

En lektör sa i sin feedback att det bara tog ett par sidor innan hon var investerad i huvudpersonernas öde. Och så är det för mig också. Vi har umgåtts så länge nu. Jag har lyssnat på alla tre personers perspektiv och även på barnens.
Jag saknar dem på något sätt....

Nu hoppas jag att nå ut med boken. Att många har lust att läsa den! Och om du som läser vill lämna mig feedback, som jag kan få citera, så är jag dig för evigt tacksam. Jag behöver all hjälp och allt stöd jag kan få. Skriva är en sak - men att nå ut med den i den "överbefolkade bokvärlden" är en helt annan sak.

Plötsligt, utan förvarning, fick jag besked att mina Facebooksidor har stängst ner av Säkerhetsteamet på grund av att jag tydligen har brutit mot deras guidelines. Så stod det och jag började spekulera i om det var "naken hud" på omslaget till min nya bok som hade bedömts kränkande. Jag sökte febrilt kontakt med FB, men har inte lyckats annat än att överklaga beslutet. Fattade inte varför.
Perplex, och bestört eftersom det var just den dagen jag kunde meddela senaste bokens ankomst!
Jag kände mig första två dagarna efter nedstängningen så frustrerad, stressad och faktiskt deppig. Det var som att min värld inskränktes. Mitt fönster ut mot världen försvann i ett enda knäpp. Bara så. Jag har inte tusentals följare och vänner på plattformen, men ändå besvärligt. Bara som att Messenger inte heller fungerar .... det störde min sinnesro så mycket. Det blev verkligen så uppenbart att jag har lagt mitt "liv" i Facebooks händer. Det är plattformen för både mitt författarskap, men också för mitt konstnärsskap och mitt sätt att presentera vad jag kan bidra med inom Human Design och GeneKeys.

Det gick inte att skriva på mitt manus... stundvis kunde jag knappt tänka på något annat. Vad gör jag om jag inte blir benådad? Hur förmedlar jag mig med omvärlden då? Om jag nu överträtt någon regel, så lär väl Insta också stängas ner? Oro, oro, ingen möjlighet till dialog eller att rätta till. Bara väntan. Så jag vet inte hur det går. Men ett vet jag.

MEN en vän hörde av sig och sa att flera har blivit hackade av något som kallar sig Meta Business - och min dotter, Linn vidhöll också att det borde bero på att kontot har blivit hackat.
Så jag fortsatte att försöka fatta - och mycket riktigt - det tycks ha blivit hackat och som telefoner har man valt mitt, men nu med landsnummer till Uganda! Skit!

Men om än jag nu får börja om - har just startat ny Facebooksida  - så var det ändå en viktig påminnelse om vad som är väsentligt egentligen. Min yngre dotter, Anna, tröstade mig igår kväll i min frustration. Hon påminde mig om att "detta är min värld" - författarlivet i Nerja - just nu. Och när jag berättade om mina känslor av frustration, depp och ilska skrev hon: "Ta några dagar att vara förbannad om du behöver det. Men du hittar tillbaka, med eller utan FB. Det gör du alltid."
Och det fick mig att åter inse: MIN värld är här och nu. Den är i mig. Hela universum är i mig. Så hur skulle jag kunna vara avskuren det jag är mitt i Livet.

Och som det är sagt: när en dörr stängs, öppnas en annan. Just igår fick ett mejl igår om ett erbjudande att ställa ut mina tavlor en hel månad nästa vår i på Biblioteket i Åkersberga. Bara mina tavlor, en hel månad. Utan kostnad! (med provisionskostnad om jag säljer). Bibblan - böckernas plats...!!! Vem vet, kan hända hamnar mina böcker på deras hyllor snart?

Idag ska jag skriva igen... jag har hittat tillbaka! Idag är soluppgången RÖD.
Och steg, för steg, ska jag återupprätta min FB-värld - och jag ber en bön att inga fler komplilkationer uppstår p g a hackningen. Att vänner inte får vänförfrågningar från det gamla kontot osv.